September 21st, 2008 by cox

Tydligen först sagt av…

…en idiotförklarad vän till en ny bekantskaphet till mig. Vid detta första tillfälle handlade det tydligen om ordet “friendship” varpå ni kanske kan förstå den något elaka idiotstämpeln personen i fråga fick.

I mitt fall däremot, alltså då det sades till mig, var det otroligt passande och den specifika norrlänningen som sa det förtjänade tveklöst den kommentar om hans “djupa lökighet” jag gav honom i en anda av träsktrollet vi alla känner.

Jag tänkte börja med att be om ursäkt för att uppdateringsfrekvensen är så låg men helt ärligt så ligger den största delen av skulden hos Bredbandsbolaget som helt enkelt inte levererar som de ska, förstås finns det en del alternativa lösningar och därmed kan ni läsa det här inlägget trots att jag inte har någon egen, fungerande uppkoppling.

Sen det senaste förvirrade inlägget, skrivet mestadels på fyllan, har det hänt speciellt mycket. Den förlorande sonen, undertecknad, återvände en snabbis till uppväxtorten för att hälsa på sina två yngre systrar, äta rikligt med riktig mat, spela Spore och Red Alert 2 med gamla vänner och sen sluta prata om sig själv i tredje person.

Det var inte dåligt i Dalarna, väldigt kallt förvisso men ett av målen med den något improviserade resan var trots allt att plocka upp vinterkläderna jag lämnat där i förhoppning om att temperaturen i Uppsala skulle hålla sig på acceptabla nivåer i ett litet tag till. Fel som jag hade hastade jag helt plötsligt hem på räls och rev ner rocken från galgen.

Jag lämnade några gulliga ord till Johan på hans dator och sen åkte jag tillbaka till Uppsala där jag blandade till några syror, en buffert och sen en massa jävla drinkar på Snerkes. Eller okej, bartendern gjorde allt blandande, och egentligen var det bara shots, men det överliggande konceptet känns ändå igen.

Nu känns det som att…

…jag skrivit alldeles för många ord för att kunna bevärdiga inlägget med nuvarande titel, men vad var det han sa, man ändrar inte riktning på ett tåg som rullar. Och egentligen spelar det väl ingen roll hur man framför sin mening, må det vara en en film, en bild, en halv  novell eller kanske det där enda, ynka ordet, så länge man får det sagt på något sätt. Även om det till slut blir över telefon, trots tidigare tilltalande tillfällen.

Fast vet ni vad det värsta är gott folk? Ibland kan tystnaden vara ännu mer talande.

September 7th, 2008 by cox

1. Man ska ej tugga tuggummi med öppen mun när man cyklar runt i Uppsala, detta är direkt relaterat till hur många flugor man sväljer och allt som oftast är detta något oönskvärt.
2. Ordningen med vilken man fyller på underskalen hos en mångelektron-atom. Inte alls så spännande som det kanske låter, personligen har jag helt tappat omdömet.
3. En cykel står inte säker oavsett om du köpte låset dagen innan cykeln i fråga blev stulen, lyckligtvis är cykelnettot alltid noll.
4. Jag kväver effektivt, högst bildligt talat, människor jag tycker om. Människor jag inte gillar lider en betydligt större risk att drabbas av den bokstavliga syrebristen.

I ett plötsligt utbrott av…

öppenhet bestämmer jag mig för att lägga upp ett inledande inlägg på en blogg jag lovat inte ska innehålla intima detaljer. Eller nej, jag har väl mer lovat att jag inte enbart ska använda den som ett virtuellt ventilationsverktyg utan faktiskt aktivt söka ämnen som angår andra på fler plan än att de är nyfikna och inte alltför tillfredsställda med den procentuella halten drama i sina egna liv. Erkänna måste jag förstås att mitt liv i sig inte är mer dramatiskt än andras, men jag har en fanatisk fantasi som gärna fokuserar på tråkiga fallenheter i min omgivning.

Under detta stycke överformulation vill jag passa på att hälsa alla välkomna till den hemsida som i framtiden kommer att fungera som min dagbok,  eller under namnet många andra känner det som, blogg.
Personligen är jag oförtjust i just detta ord vilket härrör ur ett bråk och löfte som avgavs i det nu länge svunna året 2004.

Just väldigt nyligen har jag upplevt ett relativt drastiskt miljöombyte, vilket mycket möjligen kan vara en stor bidragande faktor till att detta inlägg ens existerar. Jag har flyttat från den skogsliga tryggheten av Bingsjö, Dalarna; till det cykeltäta Uppsala i hopp om att lyckas komma härifrån med en utbildning värd mer än pengarna den kommer kosta mig i det långa loppet. Här i Uppsala har jag redan lyckats med en del minnesvärda saker, vissa så minnesvärda att jag bestämt mig för att glömma bort dem, och en hel del annat är också på lut. Till exempel har jag spenderat hundratals kronor på bedrövligt tråkiga kemiböcker som båda är så tunga att studenten borde tvingas ta vapenlicens för att använda dem, jag överdriver inte när jag säger att jag skulle dö om någon släppte dem på mitt huvud från två meters höjd. Vi, min nya klasskamrater och jag, kallar dem passande nog för Lilla och Stora Chang efter författaren och deras fysiska belägenhet i verkligheten. Värt att notera är att Lilla Chang är tillräckligt stor för att spika med.

Övrigt att rapportera är…

att någon helt abrupt bestämde sig för att min cykel var den som var mest värd att stjäla av de runt tjugo som stod i närheten, trots att:

• Den hade ett helt nytt lås som jag köpt från Clas Ohlson dagen innan,
• den satt fast i ett cykelställ,
• cykeln i fråga redan var stulen från polischefen i Nynäshamn.

Efter lite över en vecka i universitetsvärlden kan jag sammanfattat säga att det är svårt och ovant. Tempot är högt och svårighetsgraden Legendary, men mest av allt känner jag mig hispig över att jag valt helt fel sak, jag vill väl egentligen inte göra det här alls?

Det är riktigt synd att man inte föddes på artonhundratalet, då hade man kunnat bli upptäcksresande. Jag hade krossat som upptäcksresande. Det enda som finns kvar att upptäcka nu är rymden, och där hamnar jag ju aldrig. Eller gör jag?